Efter att ha gått ner över 50 kilo hände det som jag och Peter inte ens har vågat hoppas på. Vi ska få en bebis runt den 11 juli :) Är så otroligt glad att det inte går att beskriva med ord. Var hos min pcos läkare för att kolla upp möjligheterna vi har att få hjälp till en bebis. Han var mycket glad och pratade om hormoner och allt. Han skulle verkligen hjälpa oss och vilken glädje jag kände då. Hade tänkt påbörja allt i slutet av november början av december för att jag tänkte att det kommer ta tid. Gick in och gjorde vaginalt ultraljud (vul) för att se hur det såg ut nu då det va ett tag sedan det kollades. Han kunde konstatera att jo du har haft en egen ägglossning och nu är slemhinnan tjock så jag sa direkt att ja men jag ska ju ha mens kan det va därför och visst det kunde det men han va inte riktigt övertygad att så var fallet och kollade vidare. När det va klart bad han mig att lämna urinprov till gravtest men ja det gick inte och jag va säker på att nej där är ingen bebis. Hade ju mått illa från o till men trodde att det var för min gbp op, inbillade mig det gjorde jag iaf. Kom in på läkarens rum igen och där låg en ultraljudsbild. Han pekade på bilden och man såg något väldigt litet, en mörk fläck. Han förklarade att han tror och är nästan hundra procent säker på att det där är vår bebis och att jag är gravid. Trodde han hade fel och frågade om det kunde va vätska och visst ja det hade det kanske kunnat vara om jag hade haft min mens då. På väg hem ringde jag Peter och berättade men ingen av oss trodde på honom. Det va ju detta jag hade drömt om för tre dagar sedan så det kändes som en dröm och inget annat. Väl hemma kunde jag kissa och tog testet. Så fort jag såg det första strecket så tänkte jag ja jag visste det va negativt men direkt efter kom pluset och jag satt och stirrade länge på det. Ringde Peter och berätta och sa att han måste köpa fler test med hem för vi trodde fortfarande inte det va sant. Tog ett nytt test denna gången ett digital som visade positivt och att jag var gravid i mer än 3 veckor. Nu fatta jag och blev överlycklig. Gick in på familjeliv och räknade ut när bebis skulle komma och hur långt gången jag e efter senaste mens. Peter bad mig göra det sista testet dagen efter för han hade svårt att tro på det men nu efter tre positiva test tror han på det han med :)
Är i v 8+4 idag och visst visste jag att man kan må dåligt när man e gravid och det gjorde jag med Felicia men trodde inte att jag kunde må sämre än då men så fel jag hade. Mår illa som en gris hela tiden och kräker från och till. Är så yr att jag ibland inte kan sitta upp och ont i magen har jag från och till. Foglossningarna har börjat komma med och första uvin är kommen och vill inte ge med sig trots medicin. Blodtryck, socker och blodvärde visar bra så min BM och läkare tror att bebis tar all näring jag får i mig vilket inte är mycket och så är där inget över till mig. Så kanske kommer jag behöva dropp då och då. Men vad gör det, bara bebis mår bra så är jag överlycklig även om det ibland e kämpigt. Speciellt med att hinna med allt i skolan då jag nu mår som en kratta. Vi alla är ofattbart glada och Felicia är så stolt över att hon ska bli stora syster :) Bara älskar min underbara fina familj <3 Drömmar kan slå in när man minst tror det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar